Solidaritet.

Inrikespolitik och julhets.

Efter en intressant föreläsning är jag hemma och har en mängd saker på min att-göra-lista. Högst prioriterad är att läsa inför måndagens föreläsning men det är svårt att prioritera när julen står för dörren och det finns mycket att fixa i lägenheten. En bit på väg har jag kommit. Jag plockade upp all tvätt ur de gigantiska ikea-påsarna (de där blåa i plast som är toppen att släpa till tvättstugan) som stått ovikta i ett hörn i sovrummet i över en vecka. Jag måste säga att jag är riktigt kass på att sköta tvätten. D däremot har disciplinen och diskar i tid och otid.

Nu lyssnar jag på mina 870MB julmusik och borde laga lunch men fastnade framför datorn. Det står två flyttkartonger med julsaker som ska packas upp så att de förbaskade kartongerna kan ställas in i förådet igen. Vi packade iofs upp en del till 1:a advent men det är mycket mycket kvar. Dessutom står en kesella i kylskåpet som var tänkt att användas till lussebullar. Vill jag ha mer lussebullar? Det är ju bara jag som äter dem. Har fortfarande kvar av saffranslängderna med vit choklad. Fast det skulle vara skönt och avslappnande att baka ikväll. Jag har ju bestämt att det ska bli pluggande för hela slanten ikväll men bullarna ska ju mest jäsas och gräddas så det funkar nog. (Ett typiskt försök att övertyga sig själv)

Jag har tänkt på en sak. Är det skamligt att intressera sig för inrikespolitik? När det ser ut som det gör i världen, när människor inte har mat för dagen och inget hem, känns det konstigt att slita häcken av sig för att försöka bidra till att Sverige går från bra till jättebra. Men samtidigt är det så att jag kan börja gråta även över de orättvisor som finns i Sverige. Självklart vill jag förändra världen men i all frustration vet jag inte var jag ska börja. För några veckor sedan åkte jag till Bro för att hälsa på min syster som precis flyttat dit. Bros pendeltågstation såg rätt ny ut, eller i alla fall nyrenoverad, men den var totalförstörd av vandalisering med massor av krossade rutor och klotter. När jag ser sådant blir jag så arg men samtidigt så väldigt ledsen. Varför blir det så? Varför gör människor så? Var någonstans ligger felet? Var ska vi börja? Sådant intresserar och engagerar mig. Men så tänker jag på alla de människor i världen som kämpar för sitt liv varje dag. Jag vet inte vart jag vill komma. Jag vet bara att jag vill att alla ska ha det bra. Så himla banalt men så otroligt viktigt. Och på något sätt orealistiskt i denna sjuka värld.

Idag är pengar allt. Pengar pengar pengar. Konsumerar du inte, finns du inte. Konsumtionshetsen inför jul gör mig illamående. Det annonseras om snabblån över allt och människor som inte har pengar handlar långt över sina tillgångar för att kunna köpa den där platteven till familjen och tevespelet till barnen. Det är sjukt. Jag vill inte ha denna hets. Ska inte julen handla om att umgås, om att träffa nära och kära? Blir inte barnen så mycket gladare av att få leka med de vuxna, åka pulka, få gå på bio på jullovet än av att bli överösta med en massa skit som de inte ens lär sig uppskatta?

Men jag hetsar också. Köper julklappar som jag inte har råd med. Snart ska jag iväg och sälja lite av mina tomtar för att dryga ut kassan. Och jag vet med stor sannolikhet att jag är en av dem som den 22:a när lönen kommer springer runt och letar de sista klapparna och gör de sista inköpen. Det är inte alltid lätt att leva som man lär, men jag försöker. Och jag tror att jag i alla fall är en liten bit på väg.

upplagd av Linda Edwinson @ 13:55